Bloggpost från en lekplats.
Har just läst Joel Halldorfs utmärkta artikel i tidningen NOD. Den sätter igång mina tankar. Halldorf skriver att tron kommer till oss utifrån och att vi bör vara vaksamma över vilka "praktiker" (vanor) som vi odlar och hur de påverkar vår tro. Jag tänker att tron är mångdimensionell och att man bör se hur dessa dimensioner samverkar för att inte försnäva livet i tron.
Mest centralt är ändå mötet med Gud som visserligen kan tänkas täcka alla dimensionerna men jag låter det här pecka på den relation som i Romarbrevet beskrivs med orden om hur Guds Ande vittnar med vår ande om att vi är Guds barn.
Nästa dimension står för upprättelsen. En upprättelse som sträcker sig från vår innersta karaktär ändå ut i de relationer som vi lever i. Den länkar därför tätt ihop med gemenskapsdimensionen som beskriver det gemensamma blodomlopp som alla kristna delar.
Uppdraget är ytterligare en dimension. När Jesus kallade de första lärjungarna var det till ett specifikt uppdrag: att bli "människofiskare".
Seendet eller förståelsen är den sista dimensionen. Det handlar om att se oss själva, andra och omvärlden utifrån Guds handlande. Jag sätter den sist, inte för att den skulle vara mindre viktigt, men för att den bygger på erfarenheten från de övriga dimensionerna. Erfarenheten föregår förståelsen.
Varför nämner jag nu dessa fem dimensioner? Jo, när vi ser på vår historia kan vi snabbt konstatera att under olika tider har olika dinensioner betonats. I en ny tid väljer man därför ofta att gå till en annan ytterlighet. Vår stora utmaning är att bejaka trons fulla uttryck och inse att vägarna till (större) tro är många.
Jag delar Halldorfs tes att kyrkan är oumbärlig för det kristna livet. Ingen av oss är lika stark i alla dimensionerna. Det är en orsak till att leva i gemenskap och lära av varandra.
Hittar någon fler tros-dimensioner som bör nämnas här?
