Om någon månad så tillträder jag tjänsten som pastor i Citykyrkan i Linköping. Det innebär inte bara ett byta av hemort utan också samfund; från Pingst till EFK. Det är inget som jag gör utan eftertanke.
Jag är uppvuxen in i Pingströrelsen. Inte var som helst utan i Mullsjö. Den ort som tillsammans med Nyhem och Köllingared beskrivdes som ”Pingströrelsens-kultcentrum” av en artikelförfattare i SvD. Det är inte alltid som jag känt mig helt bekväm med allt som Pingströrelsen står för även om dess grundläggande värderingar också är mina. En sådan sak som varit ett problem är bristen på både teologisk reflektion och utbildning. Det har blivit bättre nu men 1996 fick jag vända mig till Örebro Missionsskola, som har EFK som huvudman, för att få vad jag behövde. Många med Pingst-bakgrund sökte sig hit, men få återvände till en tjänst inom Pingst. Jag var kritisk till denna ”braindrain”.
Personligen skulle det för mig vara enklare att söka mig till en EFK-församling efter avslutad utbildning på Missionsskolan. Det handlar både om att man odlat ett kontaktnät i EFK under skoltiden och blivit stöpt i EFK-teologin. Men som jag förstår det hela handlar det inte om att gå den väg som är enklast för mig – utan om vad som gynnar Guds rike. Om man väljer församling och samfund bara efter personligt tycke och smak får vi enkelspåriga sammanhang. Jag valde att söka tjänst i en Pingstförsamling av den orsaken att jag trodde att min person, mina erfarenheter och gåvor behövdes inom Pingst.
Sedan dess har en hel del hänt. Pingst har insett vikten av teologin och pastorer rör sig i allmänhet mer över samfundsgränserna. Niklas Piensoho är kanske det kändaste exemplet, men även när min egen församling valde ny föreståndare blev det en med bakgrund inom HF (numer EFK). Jag själv kom att arbeta med en bibelskola och min tjänst flyttades till Hyllie Park-folkhögskola som har EFK som huvudman. Jag jobbade visserligen mycket ekumeniskt men relaterade mest till EFK i denna tjänst.
Nu blev det allt svårare för mig att bita mig kvar inom Pingst. När så en församling inom EFK såg behovet av min tjänst och det tycktes stämma med vad som var rätt för mig och familjen så kunde jag inte finna bärande argument mot att ”hoppa över skranket”. Faktum är att jag tror att EFK och Pingst kommer att vara ett gemensamt samfund inom 20 år.
Man kan se både fördelar och nackdelar med utvecklingen att varken medlemmar eller pastorer är samfundstrogna. Det viktigaste är lojaliteten med det lokala sammanhanget och vad som man upplever vara Guds vilja. Men jag tror att vi behöver samfunden – bredare sammanhang som inte bara praktiskt kan hjälpa varandra utan också utgör en ”tradition” – förvaltar ett arv som på olika sätt hjälper oss att förstå vad det är att vara kyrka. Utlämnade åt oss själva - också som allt för självständiga församlingar - blir vi utlämnade åt mänskliga ”nycker” och lättpåverkade av det omgivande samhället.
Tillslut tillhör ändå allt Kristus. Själv äger jag inget – och allt – av den Kyrka som tillhör honom.
Vad säger ni: Samfundslojalitit – bra eller dåligt?
