På mitt inlägg ”Ateister är troende” fick jag en mängd goda synpunkter. Tack för era kommentarer. Kanske bör man läsa det inlägget för att ha behållning av vad jag skriver här.
Hoppas att styckesindelningen skall fungera idag.
Flera av dem ansåg att jag använde mig av begreppet ”tro” på fel sätt. Dels borde jag inte sätta etiketter på folk som de känner igen sig i, dels ansågs mitt kunskaps-teoretiska resonemang lägga en annan innebörd i ordet ”tro” än det som vardagligens brukas.
För det första vill jag beklaga om någon känt sig stött. För mig är det absolut inget ligger det inget nedlåtande i att vara troende och jag hoppas att de flesta kan känna igen sig i begreppet så som det används i inlägget.
Att vara ”troende” brukar endast tillskrivas de som har en religiös tro. Denna avgränsning anser jag vara vilseledande. Jag menar att till exempel en marxist är lika troende som en kristen. En renlärig marxist skulle inte kunna hålla med mig eftersom de anser att marxismen är vetenskaplig. Avsaknaden av självinsikt om sin egen tro kan bli en farlig komponent då det gynnar intolerans. I den vetenskapliga marxismens namn sattes oliktänkande på sinnessjukhus under Sovjet-tiden då de var oförnuftiga nog att inte inse marxismens sanning. (Det är dock tveksamt om Sovjet-tidens regenter kan kallas för renläriga marxister.)
Såväl hinduns tro på själavandring, marxistens tro på den dialektiska historieutvecklingen och gemenemans tro att sinnena inte ljuger för oss är just tro. Det handlar inte bara om teoretiska förställningar om världen utan också om vart vi sätter vår tillit. En av kommentatorerna försöker med hjälp av engelskans ”faith” respektive ”belive” klargöra dessa båda aspekter av tron. Dessa olika aspekter finns – men de är i realiteten svåra att skilja åt.
Nu behöver jag förmodligen, igen, påpeka att tron kan vara mer eller mindre välgrundad och är inte alls godtycklig. Tron kan kritiseras och bör prövas noggrant. Men vi kommer aldrig att göra några meningsfulla slutsatser om tillvaron om vi inte tillåter oss att tro.
Varför då allt tal om ”tro”? Min avsikt är att skapa goda förutsättningar för ett vidare samtal om trons innehåll. Det underlättar om alla parter i detta samtal inser att man kommer med liknande förutsättningar.
Jag har tydligen lyckats trampa några ny-ateister på tårna när jag under på den ateiststinna twitter-tråden #swerel hävdade att ateister också är troende.
Jag har fått en rad kommentarer där man retoriskt undrar om icke-tro på troll, tandfen osv också måste kategoriseras som tro. Därför väljer här att förklara varför jag ser ateister som troende och att de inte bör se det som en förolämpning. Se det istället som mitt bidrag i till Humanisternas kampanj för att få bilda trossamfund... ;-)
En ateist tänker att man inte bör hålla för sant sådant som man inte har säker kunskap om. De menar vidare att vi inte har säker kunskap om Guds existens och att vi därför inte bör hålla Guds existens för sant. Ett antal går längre och menar att vi har säker kunskap om att Gud inte existerar.
Nu behöver vi fråga oss då vad som är "säker kunskap". Det är en ständigt aktuell fråga inom filosofin. Det är ytterst lite om något som vi kan ha absolut säker kunskap om. Hur kan vi till exempel vara säkra på att vi är i vaket tillstånd eller om vi bara drömmer? Jag har inte funnit något absolut motbevis mot att vi endast drömmer. Vi måste välja om vi vill tro att vi drömmer eller tro att vi är vakna - vi är alla utlämnade åt tron! Samma typ av frågor - där vi inte kan ha "säker kunskap" - dyker upp igen och igen. Till exempel frågan om den fria viljan.
Nu behöver inte tron vara godtycklig - man kan välja att tro på goda grunder. Inom filosofin använder man sig av begreppet "plausibel" - tillämpbar. Jag kan inte motbevisa tesen att jag alltid drömmer - men hjälper mig inte att leva mitt liv och gör inte tillvaron mer begriplig. Därför väljer jag att tro att jag är vaken.
Nå, är det "plausibelt" att tro på Gud? I mina tweets pekade jag på de fysikaliska konstanterna och hur det är oerhört finjusterade värden. Det räcker med mycket små avvikelser i en enda av dessa för att livet som vi förstår det skulle vara omöjligt. Ta till exempel förhållandet i dragningskraft mellan atomens kärna och elektronerna. Skulle dragningskraften vara något starkare skulle de inre elektronerna sugas in i kärnan och vi skulle endast ha tunga grundämnen kvar. Om dragningskraften skulle vara något svagare skulle de yttre elektronerna slunga iväg och vi skulle endast ha lätta gaser kvar. utifrån min erfarenhet och mitt kunnande är det "plausibelt" att tänka att en rationell varelse som jag kallar Gud har ordnat universum så att liv är möjligt.
Andra förklaringsmodeller är att "det blev så av sig själv", "slupen fixade det" eller "det har alltid varit så". Jag finner dem mindre plausibla.
Jag är knappast ensam om att vara skeptisk mot begreppet "säker kunskap". Inom fenomeologin talar man om "tolkningshorisont". Pedagogen Lev Vigotskij säger att all kunskap är "situerad".
Föra att vara konsekvent icke-troende måste man vara låta bli att ta ställning till en mängd grundläggande frågor som den om vi alltid drömmer eller inte. Jag har ännu inte mött någon som på allvar försöker leva efter ett sådant förhållningssätt.
Därför vill inbjuda alla ateister som ännu inte gjort att komma ur garderoben till gemenskapen av alla oss andra "troende". Här kan vi dela erfarenheter och jämföra världsbilder – pröva olika modeller – för att se vad som är mest ”plausibelt”.
Kommentera gärna. Mina påståenden tycks dock vara provocerande för några - jag publicerar endast kommentarer som argumenterar i sak utan tillmälen eller hån.
