tisdag 21 maj 2013

Mer om tro

På mitt inlägg ”Ateister är troende” fick jag en mängd goda synpunkter. Tack för era kommentarer. Kanske bör man läsa det inlägget för att ha behållning av vad jag skriver här.
Hoppas att styckesindelningen skall fungera idag.
Flera av dem ansåg att jag använde mig av begreppet ”tro” på fel sätt. Dels borde jag inte sätta etiketter på folk som de känner igen sig i, dels ansågs mitt kunskaps-teoretiska resonemang lägga en annan innebörd i ordet ”tro” än det som vardagligens brukas.
För det första vill jag beklaga om någon känt sig stött. För mig är det absolut inget ligger det inget nedlåtande i att vara troende och jag hoppas att de flesta kan känna igen sig i begreppet så som det används i inlägget.
Att vara ”troende” brukar endast tillskrivas de som har en religiös tro. Denna avgränsning anser jag vara vilseledande. Jag menar att till exempel en marxist är lika troende som en kristen. En renlärig marxist skulle inte kunna hålla med mig eftersom de anser att marxismen är vetenskaplig. Avsaknaden av självinsikt om sin egen tro kan bli en farlig komponent då det gynnar intolerans. I den vetenskapliga marxismens namn sattes oliktänkande på sinnessjukhus under Sovjet-tiden då de var oförnuftiga nog att inte inse marxismens sanning. (Det är dock tveksamt om Sovjet-tidens regenter kan kallas för renläriga marxister.)
Såväl hinduns tro på själavandring, marxistens tro på den dialektiska historieutvecklingen och gemenemans tro att sinnena inte ljuger för oss är just tro. Det handlar inte bara om teoretiska förställningar om världen utan också om vart vi sätter vår tillit. En av kommentatorerna försöker med hjälp av engelskans ”faith” respektive ”belive” klargöra dessa båda aspekter av tron. Dessa olika aspekter finns – men de är i realiteten svåra att skilja åt.
Nu behöver jag förmodligen, igen, påpeka att tron kan vara mer eller mindre välgrundad och är inte alls godtycklig. Tron kan kritiseras och bör prövas noggrant. Men vi kommer aldrig att göra några meningsfulla slutsatser om tillvaron om vi inte tillåter oss att tro.
Varför då allt tal om ”tro”? Min avsikt är att skapa goda förutsättningar för ett vidare samtal om trons innehåll. Det underlättar om alla parter i detta samtal inser att man kommer med liknande förutsättningar.

5 kommentarer:

  1. Är det någon som vet varför styckesindelningen inte fungerar eller har motsvarande problem?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Testa att lägga ett stycke som "citat" och se vad det får för effekt. Jag har aldrig haft några problem med styckeindelningen på blogspot, så ser mycket underligt ut.

      Radera
  2. Tack, Torbjörn. Det fungerade.

    SvaraRadera
  3. Varför är du så angelägen att ställa dig som tolkningsföreträdare för vad både politiska inriktningar, andra religioner och ateister är. Vad får dig att tro att du ens har rätt att tala om för oss att vi "tror" bara för att vi kallar oss ateister.
    Menar du på fullt allvar att din tro på Jesus är synonym med din (som jag gissar) icketro på varulvar?

    Om det nu är så att det i din begreppsvärld är synonymer så kan jag bara berätta att skillnaden mellan ateism och gudstro är att det finns INGA SOM HELST belägg för en gudom men du väljer att tro medan vi väljer att inte tro.

    Det finns heller INGA SOM HELST BELÄGG för att du har sjutton okända syskon, det är med andra ord precis lika rimligt av mig att tro att du har 17 okända syskon som det är av dig att tro att du INTE har det.

    Du ville diskutera vad som är plausibelt utifrån tanken att båda är "tro" skillnaden är helt enkelt: Föreställningen "ingen gud" fungerar med alla vetenskapliga upptäckter medan "gud" är oerhört långsökt, ologiskt och helt utan avtryck i verkligheten.

    Att inte tro är också att tro - att inte bada är också att bada. Hejhå!

    SvaraRadera
  4. Elin!
    I en diskussion är det ofta fruktbart att ta utgångspunkt det frågor man kan ha finna samsyn i för att sedan reda i de frågor där man tycker olika.

    Ateismens grundtes "Det finns ingen Gud" tar utgångspunkt i ett antal föreställningar om världen som inte kan bevisföras i absolut mening. Dessa föreställningar måste man tro på. Därför tar jag mig friheten att kalla ateister troende. I förhoppning av att vi också då lyckas se att vi har något gemensamt.

    Huruvida vetenskapnes rön gör det mer eller mindre sannolikt att det Gud finns kan vi ha en lång och förmodligen inte så fruktbärande diskussion - det tycks inte vara vetenskapens huvudsakliga kompetensområde att avgöra om Gud finns eller ej.

    Jag har sådana erfarenheter - upplevelser av Guds handlande - som gör att det betydligt svårare att tro att det inte finns någon Gud än att det finns ett Gud.

    Ett enkelt exempel som kanske inte övertygar dig, Elin, men som åskådliggör hur jag upplever tillvaron. I söndags skulle jag predika i en ny församling för första gången. Jag hade inte avslöjat vilka bibelverser jag skulle utgå ifrån (församlingen följer inte kyrkoårets texter). Före predikan görs ett drama för barnen av några söndagsskollärare. De har då valt att i detta drama utgå från samma verser som jag skall predika om. Bibeln är rätt tjock. Jag tror inte att det var en slump, även om det inte kan uteslutas. Jag tror att Gud ledde oss.

    Tron på Gud är med mina erfarenheter högst plausibel!

    SvaraRadera