Ny-ateismens problem och det sekulära samhället!

I fredags lyssnade jag till Richard Dawkins som blev intervjuad i Skavlan på SVT. Richard Dawkins är professor i biologi och en utav ateismens mest högljudda företrädare. Han avvisade tron på Gud mot bakgrund av att man endast bör sätta sin tilltro till sådant som går att  bevisa med vetenskapliga medel.

Jag skall inte nu ta upp själva frågan hur vida man kan bevisa Guds existens eller ej, jag vill bara påvisa att om man följer Dawkins tankegång så får det konsekvenser som för de flesta människor ter sig orimliga. Ta till exempel tron på den fria viljan. Den kommer aldrig hittas i några vetenskapliga provrör. Vetenskaplig bevisföring bygger nämligen på orsakssamband (kausalitet) och en fri vilja måste på något sätt vara just fri från dessa orsakssamband. Ändå tycks nästan alla människor på jorden tro på den fria viljan. Åtminstone bete de sig som om de gjorde det och blir tex arg om någon medvetet trampar dem på tårna.

Något annat som inte heller ryms i några vetenskapliga provrör är människovärdet. Försök att värdera människor med vetenskapliga kriterier har gjorts under 1900-talet på många olyckliga vis. Mest tragiskt var nazisternas tro att "arierna" mot bakgrund av darwinismen var mest utvecklade av människans "raser".

Faktum är att vetenskapen själv knappt får plats i sina egen bevisföring. All vetenskap vilar nämligen på grundantaganden (axiomer/postulat) som man i sig inte kan eller försöker bevisa.

All världsåskådning rymmer en dimension av "tro". Det finns ingen objektiv utkikspost som man kan titta på världen runt om kring. När Dawiknins väljer att se på världen genom sitt "vetenskapliga" nyckelhål missar han väldigt, väldigt mycket.

När vi nu konstaterat att det inte finns någon objektiv grund att utgå ifrån blir det också svårt att konsekvent argumentera för att samhället måste vara "sekulärt" in i minsta detalj. Diskussionen om "konfessionella" skolor är ett exempel på detta. Faktum är att alla skolor är och bör vara konfessionella, då man till exempel undervisar om något så "oventenskapligt" som alla människors lika värde.

Jobbet

Semestern är över och jag är tillbaks på jobbet. Vad betyder vårt arbte för oss? Det gör mer än ställer bröd på vårt bord. Förhoppningsvis får vår kreativitet utlopp och vi blir konstruktivt utmanade. Det vi gör betyder något för någon och vi känner att vår vardag har en mening.

Men arbetet kan spåra ur så det "meningsfulla"  blir en jakt på status, "utmaningarna" stressad sönder oss och "brödet" handlar om ett prylsug som aldrig blir mättat.

Arbetet blir lätt ett skådespel där legitima behov dansar runt  med begär som löpet amok.

Lösningen? Tjäna Gud i allt utan tanke på egen lön. Berätta för honom om dina behov och ta tacksamt emot den lön han ger.

Enkelt att säga men de flesta av oss behöver dagligen göra oss påminda om detta, bekänna vår svaghet och ta emot Guds nya möjligheter.

Så når vi en frihet och glädje i arbetet, där vi också verkligen kan vara andra till hjälp.

Trons dimensioner

Bloggpost från en lekplats.

Har just läst Joel Halldorfs utmärkta artikel i tidningen NOD. Den sätter igång mina tankar. Halldorf skriver att tron kommer till oss utifrån och att vi bör vara vaksamma över vilka "praktiker" (vanor) som vi odlar och hur de påverkar vår tro. Jag tänker att tron är mångdimensionell och att man bör se hur dessa dimensioner samverkar för att inte försnäva livet i tron.


Mest centralt är ändå mötet med Gud som visserligen kan tänkas täcka alla dimensionerna men jag låter det här pecka på den relation som i Romarbrevet beskrivs med orden om hur Guds Ande vittnar med vår ande om att vi är Guds barn.

Nästa dimension står för upprättelsen. En upprättelse som sträcker sig från vår innersta karaktär ändå ut i de relationer som vi lever i. Den länkar därför tätt ihop med gemenskapsdimensionen som beskriver det gemensamma blodomlopp som alla kristna delar.

Uppdraget är ytterligare en dimension. När Jesus kallade de första lärjungarna var det till ett specifikt uppdrag: att bli "människofiskare".

Seendet eller förståelsen är den sista dimensionen. Det handlar om att se oss själva, andra och omvärlden utifrån Guds handlande. Jag sätter den sist, inte för att den skulle vara mindre viktigt, men för att den bygger på erfarenheten från de övriga dimensionerna. Erfarenheten föregår förståelsen.

Varför nämner jag nu dessa fem dimensioner? Jo, när vi ser på vår historia kan vi snabbt konstatera att under olika tider har olika dinensioner betonats. I en ny tid väljer man därför ofta att gå till en annan ytterlighet. Vår stora utmaning är att bejaka trons fulla uttryck och inse att vägarna till (större) tro är många.

Jag delar Halldorfs tes att kyrkan är oumbärlig för det kristna livet. Ingen av oss är lika stark i alla dimensionerna. Det är en orsak till att leva i gemenskap och lära av varandra.

Hittar någon fler tros-dimensioner som bör nämnas här?

Nyhemstankar

Dags att dela med av några intryck för Nyhemskonferensen som är Pingströrelsens årliga sommarkonferens. Först  vill jag hylla alla duktiga, ambitiösa barnledare som har gjort konferensen till en sådan höjdarupplevelse för mina barn. Barnmöten som fångar uppmärksamheten och har innehåll.

Ett par funderingar dröjer sig kvar efter att far (Peter) och son (Joel) Halldorf hållit bibelstudie respektive seminarie. Båda har varit mycket väl värda att lyssna på och de har undervisat med djup och inspiration, men jag tycker ändå att det är mest intressant att dröja mig kvar vid de grubblerier som stannat hos mig efter att jag lyssnat på dem.

Peter tog upp "korsmotivet" i profetens kallelse och gjorde en rak parallell till pastorns kallelse. Med korsmotivet menas att profeten / pastorn måste sätta sina personliga önskemål & behov åt sidan för att vara fri att tjäna Gud. Världsliga frågor som tjänsteavtal och löneförhandling kommer helt i bakgrunden inför detta.

Jag menar att detta korsmotiv  finns i varje kristens kallelse och att utmåla pastorn som speciellt bärare av detta motiv medför problem. För det första riskerar vi att dela upp de troende i de som har kallelse och de som inte har det. Vi ser idag exempelvis hur vanliga troende får fly från norra Mali när islamister tagit makten.

För det andra undrar jag om vår förståelse av korsmotivet blivit förvridet. Här faller ingen skugga över Peter, men tillämpningen riskerar att bli pastorer som bränner ut sig i en sned förståelse av att lidandet "tillhör tjänsten". Detta lidande handlar sällan om att vara förföljd av världen utan snarare på en förväntan att kunna betjäna sina kristna syskon utan att få tillräckliga resurser för uppdraget.

Tråden kring lidande går vidare är Joel talar om predikanten Emil Gustavsson och hans förståelse av lidandet som vägen till helgelse. Emil Gustavsson dog relativt ung efter att ha varit märkt av sjukdom under många år. Joel nyanserar insiktsfullt Gustavssons undervisning och menar att Gustavsson likt många predikanter har en tendens att göra sitt eget exempel till en mall för andra. Det finns exempel på helgelse utan lidande och lindande som är direkt nedbrytande för det andliga livet.

Vi skall inte underskatta utmaningen och smärtan i "korsmotivet", det återkommer för den troende många tillfällen då man på med smärta lägger ner sina egna önskemål för att ta emot Guds vilja. Men vi får inte dröja kvar vid en bild av ju mer smärta - desto heligare liv och att de som måste lida mest är pastorerna.

Vi behöver predikanter som visar ett liv som är möjligt att leva. 

Tidningen Dagen skriver om detta.

Första inlägget på Mattias plank

Så har jag skapat en blogg igen. När jag vårens febriga aktivitet börjat klinga av så kände jag ett behov att ett plank där jag kan skriva mina tankar om tillvaron. Om det utvecklas väl så blir detta plank inte en mur utan en mötesplats mellan mig och er som läsare.

Jag hoppas att jag kommer kunna ge några tankar att grunna på.

Har känslan av att det mesta som jag skriver kommer ha någon anknytning till min kristna tro.