Nu byter jag samfund!

Om någon månad så tillträder jag tjänsten som pastor i Citykyrkan i Linköping. Det innebär inte bara ett byta av hemort utan också samfund; från Pingst till EFK. Det är inget som jag gör utan eftertanke.

Jag är uppvuxen in i Pingströrelsen. Inte var som helst utan i Mullsjö. Den ort som tillsammans med Nyhem och Köllingared beskrivdes som ”Pingströrelsens-kultcentrum” av en artikelförfattare i SvD. Det är inte alltid som jag känt mig helt bekväm med allt som Pingströrelsen står för även om dess grundläggande värderingar också är mina. En sådan sak som varit ett problem är bristen på både teologisk reflektion och utbildning. Det har blivit bättre nu men 1996 fick jag vända mig till Örebro Missionsskola, som har EFK som huvudman, för att få vad jag behövde. Många med Pingst-bakgrund sökte sig hit, men få återvände till en tjänst inom Pingst. Jag var kritisk till denna ”braindrain”.

Personligen skulle det för mig vara enklare att söka mig till en EFK-församling efter avslutad utbildning på Missionsskolan. Det handlar både om att man odlat ett kontaktnät i EFK under skoltiden och blivit stöpt i EFK-teologin. Men som jag förstår det hela handlar det inte om att gå den väg som är enklast för mig – utan om vad som gynnar Guds rike. Om man väljer församling och samfund bara efter personligt tycke och smak får vi enkelspåriga sammanhang. Jag valde att söka tjänst i en Pingstförsamling av den orsaken att jag trodde att min person, mina erfarenheter och gåvor behövdes inom Pingst.

Sedan dess har en hel del hänt. Pingst har insett vikten av teologin och pastorer rör sig i allmänhet mer över samfundsgränserna. Niklas Piensoho är kanske det kändaste exemplet, men även när min egen församling valde ny föreståndare blev det en med bakgrund inom HF (numer EFK). Jag själv kom att arbeta med en bibelskola och min tjänst flyttades till Hyllie Park-folkhögskola som har EFK som huvudman. Jag jobbade visserligen mycket ekumeniskt men relaterade mest till EFK i denna tjänst.

Nu blev det allt svårare för mig att bita mig kvar inom Pingst. När så en församling inom EFK såg behovet av min tjänst och det tycktes stämma med vad som var rätt för mig och familjen så kunde jag inte finna bärande argument mot att ”hoppa över skranket”. Faktum är att jag tror att EFK och Pingst kommer att vara ett gemensamt samfund inom 20 år.

Man kan se både fördelar och nackdelar med utvecklingen att varken medlemmar eller pastorer är samfundstrogna. Det viktigaste är lojaliteten med det lokala sammanhanget och vad som man upplever vara Guds vilja. Men jag tror att vi behöver samfunden – bredare sammanhang som inte bara praktiskt kan hjälpa varandra utan också utgör en ”tradition” – förvaltar ett arv som på olika sätt hjälper oss att förstå vad det är att vara kyrka. Utlämnade åt oss själva - också som allt för självständiga församlingar - blir vi utlämnade åt mänskliga ”nycker” och lättpåverkade av det omgivande samhället.

Tillslut tillhör ändå allt Kristus. Själv äger jag inget – och allt – av den Kyrka som tillhör honom.

Vad säger ni: Samfundslojalitit – bra eller dåligt?

Mer om tro

På mitt inlägg ”Ateister är troende” fick jag en mängd goda synpunkter. Tack för era kommentarer. Kanske bör man läsa det inlägget för att ha behållning av vad jag skriver här.

Hoppas att styckesindelningen skall fungera idag.

Flera av dem ansåg att jag använde mig av begreppet ”tro” på fel sätt. Dels borde jag inte sätta etiketter på folk som de känner igen sig i, dels ansågs mitt kunskaps-teoretiska resonemang lägga en annan innebörd i ordet ”tro” än det som vardagligens brukas.

För det första vill jag beklaga om någon känt sig stött. För mig är det absolut inget ligger det inget nedlåtande i att vara troende och jag hoppas att de flesta kan känna igen sig i begreppet så som det används i inlägget.

Att vara ”troende” brukar endast tillskrivas de som har en religiös tro. Denna avgränsning anser jag vara vilseledande. Jag menar att till exempel en marxist är lika troende som en kristen. En renlärig marxist skulle inte kunna hålla med mig eftersom de anser att marxismen är vetenskaplig. Avsaknaden av självinsikt om sin egen tro kan bli en farlig komponent då det gynnar intolerans. I den vetenskapliga marxismens namn sattes oliktänkande på sinnessjukhus under Sovjet-tiden då de var oförnuftiga nog att inte inse marxismens sanning. (Det är dock tveksamt om Sovjet-tidens regenter kan kallas för renläriga marxister.)

Såväl hinduns tro på själavandring, marxistens tro på den dialektiska historieutvecklingen och gemenemans tro att sinnena inte ljuger för oss är just tro. Det handlar inte bara om teoretiska förställningar om världen utan också om vart vi sätter vår tillit. En av kommentatorerna försöker med hjälp av engelskans ”faith” respektive ”belive” klargöra dessa båda aspekter av tron. Dessa olika aspekter finns – men de är i realiteten svåra att skilja åt.

Nu behöver jag förmodligen, igen, påpeka att tron kan vara mer eller mindre välgrundad och är inte alls godtycklig. Tron kan kritiseras och bör prövas noggrant. Men vi kommer aldrig att göra några meningsfulla slutsatser om tillvaron om vi inte tillåter oss att tro.

Varför då allt tal om ”tro”? Min avsikt är att skapa goda förutsättningar för ett vidare samtal om trons innehåll. Det underlättar om alla parter i detta samtal inser att man kommer med liknande förutsättningar.

Ateister är troende

Jag har tydligen lyckats trampa några ny-ateister på tårna när jag under på den ateiststinna twitter-tråden #swerel hävdade att ateister också är troende.

Jag har fått en rad kommentarer där man retoriskt undrar om icke-tro på troll, tandfen osv också måste kategoriseras som tro. Därför väljer här att förklara varför jag ser ateister som troende och att de inte bör se det som en förolämpning. Se det istället som mitt bidrag i till Humanisternas kampanj för att få bilda trossamfund... ;-)

En ateist tänker att man inte bör hålla för sant sådant som man inte har säker kunskap om. De menar vidare att vi inte har säker kunskap om Guds existens och att vi därför inte bör hålla Guds existens för sant. Ett antal går längre och menar att vi har säker kunskap om att Gud inte existerar.

Nu behöver vi fråga oss då vad som är "säker kunskap". Det är en ständigt aktuell fråga inom filosofin. Det är ytterst lite om något som vi kan ha absolut säker kunskap om. Hur kan vi till exempel vara säkra på att vi är i vaket tillstånd eller om vi bara drömmer? Jag har inte funnit något absolut motbevis mot att vi endast drömmer. Vi måste välja om vi vill tro att vi drömmer eller tro att vi är vakna - vi är alla utlämnade åt tron! Samma typ av frågor - där vi inte kan ha "säker kunskap" - dyker upp igen och igen. Till exempel frågan om den fria viljan.

Nu behöver inte tron vara godtycklig - man kan välja att tro på goda grunder. Inom filosofin använder man sig av begreppet "plausibel" - tillämpbar. Jag kan inte motbevisa tesen att jag alltid drömmer - men hjälper mig inte att leva mitt liv och gör inte tillvaron mer begriplig. Därför väljer jag att tro att jag är vaken.

Nå, är det "plausibelt" att tro på Gud? I mina tweets pekade jag på de fysikaliska konstanterna och hur det är oerhört finjusterade värden. Det räcker med mycket små avvikelser i en enda av dessa för att livet som vi förstår det skulle vara omöjligt. Ta till exempel förhållandet i dragningskraft mellan atomens kärna och elektronerna. Skulle dragningskraften vara något starkare skulle de inre elektronerna sugas in i kärnan och vi skulle endast ha tunga grundämnen kvar. Om dragningskraften skulle vara något svagare skulle de yttre elektronerna slunga iväg och vi skulle endast ha lätta gaser kvar. utifrån min erfarenhet och mitt kunnande är det "plausibelt" att tänka att en rationell varelse som jag kallar Gud har ordnat universum så att liv är möjligt.

Andra förklaringsmodeller är att "det blev så av sig själv", "slupen fixade det" eller "det har alltid varit så". Jag finner dem mindre plausibla.

Jag är knappast ensam om att vara skeptisk mot begreppet "säker kunskap". Inom fenomeologin talar man om "tolkningshorisont". Pedagogen Lev Vigotskij säger att all kunskap är "situerad".

Föra att vara konsekvent icke-troende måste man vara låta bli att ta ställning till en mängd grundläggande frågor som den om vi alltid drömmer eller inte. Jag har ännu inte mött någon som på allvar försöker leva efter ett sådant förhållningssätt.

Därför vill inbjuda alla ateister som ännu inte gjort att komma ur garderoben till gemenskapen av alla oss andra "troende". Här kan vi dela erfarenheter och jämföra världsbilder – pröva olika modeller – för att se vad som är mest ”plausibelt”.

Kommentera gärna. Mina påståenden tycks dock vara provocerande för några - jag publicerar endast kommentarer som argumenterar i sak utan tillmälen eller hån.

Detta är bibelskolan som jag jobbar med

Refuserad insändare

Under de senaste veckorna har inte mindre än 5 religionskritiska insändare publicerats, men bara en till trons försvar.

Efter nummer 1 & 2 i ordningen beslutade jag mig för att ge ett svar. Det svaret tog Sydsvenskan in. Jag fick då två repliker med kritik mot vad jag skrev, bland annat av Sven Tollin som jag riktade min första insändare till. För att svara på den kritik jag fått skrev jag ännu en insändare - den väljer dock inte Sydsvenskan att publicera. I stället väljer de att publicera ännu en religionskritisk insändare.

Jag drar slutsatsen att Sydsvenskan tycker att förhållandet 5:1 är lämpligt i samtalet mellan religionskritiker och troende och att man på insändarsidan kan få både frågor och anklagelser utan att ges tillfälle att svara.

Jag väljer att publicera min refuserade insändare nedan.

Svar till Åsa Skillius 9/3

Min tro är att den Gud som vi möter i Jesus också inspirerat till och vakat över hur Bibeln växt fram och kommit till oss så att vi kan möta hans vilja och person i Bibeln. Det grundar jag inte bara på egen erfarenhet utan också fleråriga akademiska studier i frågan. Vi behöver fortfarande ”tänka själva” och tolka texten. Jag tror att Gud vill hjälpa alla som ärligt söker honom att förstå Bibelns budskap.

När jag säger att ateister ligger bakom 1900-talets värsta konflikter syftar jag bland annat på Hitler, Stalin, Mao och Pol Pot. Med det vill jag illustera att sekulariseringens tidevarv från 1800-talet och framåt också har varit den blodigaste epoken i mänsklighetens historia och att man inte kan förebrå religion i allmänhet för att ligga bakom människans våldsamhet. Människans destruktivitet kan ta sig uttryck i allehanda ideologier och religioner. Skulle all religion plötsligt upphöra skulle människan fortfarande hitta på orsaker att slå ihjäl varandra.

Där finns dock ett samband mellan religion och våld. När Jesus deklarerade sitt kärleksbudskap möttes han av människans grymhet. Frivilligt blev han ett offer för att stifta fred människor emellan och mellan människa och Gud. Konflikten mellan kärlekens evangelium och en våldsam värld fortgår. Inte under någon tid har så många av hans efterföljare fått betala med sitt liv för sin tro som vår.

Mattias Eveborn

Bibellärare

Följande inlägg publicerades i Sydsvenskan som en insändare. Jag bemötte då Sven Tollins tidigare insändare.

Sven Tollin(Ordet 28/2) förespråkar att man bör redigera religiösa urkunder för att passa vår tid för att följa med den utveckling som skett i vårt samhälle och för att religionen gett upphov till våldsamma konflikter.

Jag vänder mig först mot hopbuntandet av allt som kallas ”religion”. Det finna bra och dålig religion precis som bra och dålig politik. När det gäller religionen som upphov till våldsamma konflikter håller jag med om vad freds och konfliktforskaren Wilhelm Agrell skriver i boken ”Morgondagens krig”: att religiösa argument visserligen ofta använts som förevändning i konflikter men att de verkliga orsakerna är politiska. Den som tror att 30-åriga kriget handlar om avlatsbrev eller synen på jungfru Maria är okunnig. Ser man på 1900-talet kan vi konstatera att det är ateister som står bakom de största och värsta konflikterna.

Den kristne kan inte redigera Bibeln för att den beskriver hur Gud själv kommit människan till mötes genom om Jesus. Inga vetenskapliga framsteg kommer bygga någon stege till himmelen. Vår tro är att det endast är genom Jesus som vi kan möta människans yttersta behov: att återknyta gemenskapen med vår livgivande Skapare. Jesus lärde oss att älska våra fiender. Det är bristande trohet mot Bibeln som är problemet, inte tvärtom.

Mattias Eveborn
Bibellärare

Ny-ateismens problem och det sekulära samhället!

I fredags lyssnade jag till Richard Dawkins som blev intervjuad i Skavlan på SVT. Richard Dawkins är professor i biologi och en utav ateismens mest högljudda företrädare. Han avvisade tron på Gud mot bakgrund av att man endast bör sätta sin tilltro till sådant som går att  bevisa med vetenskapliga medel.

Jag skall inte nu ta upp själva frågan hur vida man kan bevisa Guds existens eller ej, jag vill bara påvisa att om man följer Dawkins tankegång så får det konsekvenser som för de flesta människor ter sig orimliga. Ta till exempel tron på den fria viljan. Den kommer aldrig hittas i några vetenskapliga provrör. Vetenskaplig bevisföring bygger nämligen på orsakssamband (kausalitet) och en fri vilja måste på något sätt vara just fri från dessa orsakssamband. Ändå tycks nästan alla människor på jorden tro på den fria viljan. Åtminstone bete de sig som om de gjorde det och blir tex arg om någon medvetet trampar dem på tårna.

Något annat som inte heller ryms i några vetenskapliga provrör är människovärdet. Försök att värdera människor med vetenskapliga kriterier har gjorts under 1900-talet på många olyckliga vis. Mest tragiskt var nazisternas tro att "arierna" mot bakgrund av darwinismen var mest utvecklade av människans "raser".

Faktum är att vetenskapen själv knappt får plats i sina egen bevisföring. All vetenskap vilar nämligen på grundantaganden (axiomer/postulat) som man i sig inte kan eller försöker bevisa.

All världsåskådning rymmer en dimension av "tro". Det finns ingen objektiv utkikspost som man kan titta på världen runt om kring. När Dawiknins väljer att se på världen genom sitt "vetenskapliga" nyckelhål missar han väldigt, väldigt mycket.

När vi nu konstaterat att det inte finns någon objektiv grund att utgå ifrån blir det också svårt att konsekvent argumentera för att samhället måste vara "sekulärt" in i minsta detalj. Diskussionen om "konfessionella" skolor är ett exempel på detta. Faktum är att alla skolor är och bör vara konfessionella, då man till exempel undervisar om något så "oventenskapligt" som alla människors lika värde.